USA, New York; Dag 1
Med hjärtat i halsen påbörjade min första resa på absolut ensam fot. Så mycket har hänt på blotta sex dagar och jag vill berätta allt, men vi bör nog ta det i ordning så att ni orkar följa. Gud kompenserar min idioti med tur säger jag bara!
22/9 kommer min pappa och hämtar mig klockan fyra på morgonen. I bilen inser jag att jag inte har tagit reda på vilken buss det var som skulle ta mig hem; well thank God for Iphone, säger jag bara! Kanske borde ha skaffat mig en sån trotsa allt....
Vi hann ändå, tack Gudskelov, och jag vinkade av pappa medan hjärtat dunkade i örat på mig. Trots att jag fortfarande befann mig i SVERIGE och allt är textat på SVENSKA, så var Gud tvungen att bara retas lite. Gate 62 skulle jag vara på och det var där jag var, men på skylten stod det avgång 07:50 England, Manchester (på min biljett stod det 07:10 England, London). AJA, tänkte jag, close enough. Tuuuur då att jag var för nervös för att sitta och lyssna på ipoden och istället hörde en medresenär berätta lite halv högt för en annan att de hade bytt gate, annars hade jag suttit där som en idiot.
Det kändes så surrealistikst att sitta där på planet och veta att jag var påväg till New York, påväg till Mikaela. Jag började redan då känna mig oövervinnlig, som om jag hade all makt i mina händer. Tyckte där och då att jag borde resa oftare, och det tycker jag fortfarande.
Säkerhetskontrollen till USA var tuffare än Sveriges, obviously. Vi skulle alla ifrågasättas, lämna fingeravtryck och ta en bild innan vi fick byta flyg. Jag bad tyst för mig själv att jag skulle få en trevlig utfrågare så att jag slapp få tunghäfta eller dylik. Gud hade dock inte skrattat klart och gav mig en sträng, knubbig man som dessutom läspade. Jag hörde typ hälften; vågade inte säga va? hela tiden men litade heller inte på min självdestruktiva instinkt för att svara på måfå.
Security: "I must inform you that due to security, your bags will go through KI(?)."
*Snabba bilder flashade i mitt huvud, där min väska rönkades 78 gånger och skars upp med en stor kniv hahhaha*
Jag: "What's that?"
Security: "KI? Doggysniff."
Jag brast ut i ett skratt av lättnad, och även hans stränga ansikte sprack upp i ett självbelåtet leende innan det snart återvände till sin seriösa mask.
När vi senare kom fram till stället där de rönkar alla sakerna stod jag bakom en man som bara skrek trubbel. Inte på det viset att han bar turban och prydd med tjockt skägg, nej, han hade tre väskor och såg jätte klumpig ut då han var ganska liten. Ur en av väskorna stack det ut en massa kablar; uppenbarligen igenomsökt en gång tidigare redan.
Och som väntat stoppades han.
Security: "You Sir, stop there." *Börjar rota i hans ena väska och fiskade upp en liten burk med vitt innehåll.*
Killen: "It's just powder. If you shake it, it's powder!"
Men inte brydde sig securityn om hans förklaring. Jag vet inte vad som hände med honom faktiskt, fick fortsätta vidare. But really dude? POWDER?! -.-
Hur som haver, kom (ialla fall) jag ombord på nästa flyg och var placerad bredvid en kvinna med en stor påse med medicin. Fick byta plats med henne så att jag fick sitta vid fönstret, awesome! tills hon beställde en rad med Bloddy Marys......
Kvinnan: "Can I have two vodkas please?"
Mikaela: "Jag är besviken. Jag trodde det skulle kännas annorlunda."
Så sant. Det kändes som om vi inte hade setts på bara en vecka. Allting flöt på som innan: inga väggar som skilde oss åt, ingen pinsam tystnad, ingenting! Jag checkade in och vi lämnade min väska på ett rum som vi delade med två andra tjejor(som inte var där just då). Vi bestämdes oss sedan för att gå igenom Central Park och vidare till Time Square.
NY var inte alls lika woooooow som jag hade förväntat mig. Central Park var ju bara en löjligt stor park (som aldrig tycktes vilja ta slut trots att Mikaela fick skavsår och blåsor på fötterna hahahhahahha) där massor av folk joggade. Time Square vart den enda färgglada arean, men inte ett ställe för mig.... för mkt folk.
Vi gick in på donken och jag drog mitt kort i alla möjliga springor på kortavläsare innan någon vänligt sade till mig hahhahhahahahhaa orka vara annorlunda! Vart lite besviken över att det inte alls fanns XXL menyer där läsken är lika stor som en hink....
Snart traskade vi hemåt igen, Central Park kändes ännu längre än tidigare, men vi skrattade igenom det mesta. Väl tillbaka i hostlet finner vi någons pyjamas i Mikaelas säng. Det är så att det står två dubbelsängar i rummet, utmärkta med ABCD. När vi checkade in fick vi var sitt papper med vilken bokstav som var vår säng. Jag och Mickis delade en dubbelsäng.
Mikaela: "Jag svär att hon kommer lägga sig i min säng mitt i natten."
Vi tog en gudomlig dusch, satt och pratade i säkert timmar innan sömnen tog över. Mitt i natten hör jag folk som pratade, jag kunde inte urskilja några ord då jag inget annat hellre ville än att bara somna om. På morgonen får jag höra att tjejen, som egentligen klassas som kvinna eftersom hon var säkert 40+, hade satt sig i Mikaelas säng mitt i natten och sedan tänt den tillhöranade lampan. OCH HON KUNDE INTE ETT ENDA ORD PÅ ENGELSKA HAHAHHAHAHHAHAHAHAHAAA
Fy va långt inlägg, och jag går inte ens in på djupet! Nu får det räcka för idag, min enthusiasm är nedsatt och jag är trött.... Fortsättning följer~
22/9 kommer min pappa och hämtar mig klockan fyra på morgonen. I bilen inser jag att jag inte har tagit reda på vilken buss det var som skulle ta mig hem; well thank God for Iphone, säger jag bara! Kanske borde ha skaffat mig en sån trotsa allt....
Pappa: "Fan, jag tror att jag missade infarten där. Japp, det gjorde jag."
Jag: "Ok? Vad gör vi nu?"
Pappa: "Jag får väl vända första chansen given."
(15min senare på en oändlig bilväg utan gatolyktor)
Jag: "Var är vi?"
Pappa: "Öh.... *läser en skylt* Uppsala."
Jag: "Ok? Vad gör vi nu?"
Pappa: "Jag får väl vända första chansen given."
(15min senare på en oändlig bilväg utan gatolyktor)
Jag: "Var är vi?"
Pappa: "Öh.... *läser en skylt* Uppsala."
Vi hann ändå, tack Gudskelov, och jag vinkade av pappa medan hjärtat dunkade i örat på mig. Trots att jag fortfarande befann mig i SVERIGE och allt är textat på SVENSKA, så var Gud tvungen att bara retas lite. Gate 62 skulle jag vara på och det var där jag var, men på skylten stod det avgång 07:50 England, Manchester (på min biljett stod det 07:10 England, London). AJA, tänkte jag, close enough. Tuuuur då att jag var för nervös för att sitta och lyssna på ipoden och istället hörde en medresenär berätta lite halv högt för en annan att de hade bytt gate, annars hade jag suttit där som en idiot.
Det kändes så surrealistikst att sitta där på planet och veta att jag var påväg till New York, påväg till Mikaela. Jag började redan då känna mig oövervinnlig, som om jag hade all makt i mina händer. Tyckte där och då att jag borde resa oftare, och det tycker jag fortfarande.
Säkerhetskontrollen till USA var tuffare än Sveriges, obviously. Vi skulle alla ifrågasättas, lämna fingeravtryck och ta en bild innan vi fick byta flyg. Jag bad tyst för mig själv att jag skulle få en trevlig utfrågare så att jag slapp få tunghäfta eller dylik. Gud hade dock inte skrattat klart och gav mig en sträng, knubbig man som dessutom läspade. Jag hörde typ hälften; vågade inte säga va? hela tiden men litade heller inte på min självdestruktiva instinkt för att svara på måfå.
Security: "I must inform you that due to security, your bags will go through KI(?)."
*Snabba bilder flashade i mitt huvud, där min väska rönkades 78 gånger och skars upp med en stor kniv hahhaha*
Jag: "What's that?"
Security: "KI? Doggysniff."
Jag brast ut i ett skratt av lättnad, och även hans stränga ansikte sprack upp i ett självbelåtet leende innan det snart återvände till sin seriösa mask.
När vi senare kom fram till stället där de rönkar alla sakerna stod jag bakom en man som bara skrek trubbel. Inte på det viset att han bar turban och prydd med tjockt skägg, nej, han hade tre väskor och såg jätte klumpig ut då han var ganska liten. Ur en av väskorna stack det ut en massa kablar; uppenbarligen igenomsökt en gång tidigare redan.
Och som väntat stoppades han.
Security: "You Sir, stop there." *Börjar rota i hans ena väska och fiskade upp en liten burk med vitt innehåll.*
Killen: "It's just powder. If you shake it, it's powder!"
Men inte brydde sig securityn om hans förklaring. Jag vet inte vad som hände med honom faktiskt, fick fortsätta vidare. But really dude? POWDER?! -.-
Hur som haver, kom (ialla fall) jag ombord på nästa flyg och var placerad bredvid en kvinna med en stor påse med medicin. Fick byta plats med henne så att jag fick sitta vid fönstret, awesome! tills hon beställde en rad med Bloddy Marys......
Kvinnan: "Can I have two vodkas please?"
Mikaela: "Jag är besviken. Jag trodde det skulle kännas annorlunda."
Så sant. Det kändes som om vi inte hade setts på bara en vecka. Allting flöt på som innan: inga väggar som skilde oss åt, ingen pinsam tystnad, ingenting! Jag checkade in och vi lämnade min väska på ett rum som vi delade med två andra tjejor(som inte var där just då). Vi bestämdes oss sedan för att gå igenom Central Park och vidare till Time Square.
NY var inte alls lika woooooow som jag hade förväntat mig. Central Park var ju bara en löjligt stor park (som aldrig tycktes vilja ta slut trots att Mikaela fick skavsår och blåsor på fötterna hahahhahahha) där massor av folk joggade. Time Square vart den enda färgglada arean, men inte ett ställe för mig.... för mkt folk.
Vi gick in på donken och jag drog mitt kort i alla möjliga springor på kortavläsare innan någon vänligt sade till mig hahhahhahahahhaa orka vara annorlunda! Vart lite besviken över att det inte alls fanns XXL menyer där läsken är lika stor som en hink....
Snart traskade vi hemåt igen, Central Park kändes ännu längre än tidigare, men vi skrattade igenom det mesta. Väl tillbaka i hostlet finner vi någons pyjamas i Mikaelas säng. Det är så att det står två dubbelsängar i rummet, utmärkta med ABCD. När vi checkade in fick vi var sitt papper med vilken bokstav som var vår säng. Jag och Mickis delade en dubbelsäng.
Mikaela: "Jag svär att hon kommer lägga sig i min säng mitt i natten."
Vi tog en gudomlig dusch, satt och pratade i säkert timmar innan sömnen tog över. Mitt i natten hör jag folk som pratade, jag kunde inte urskilja några ord då jag inget annat hellre ville än att bara somna om. På morgonen får jag höra att tjejen, som egentligen klassas som kvinna eftersom hon var säkert 40+, hade satt sig i Mikaelas säng mitt i natten och sedan tänt den tillhöranade lampan. OCH HON KUNDE INTE ETT ENDA ORD PÅ ENGELSKA HAHAHHAHAHHAHAHAHAHAAA
Fy va långt inlägg, och jag går inte ens in på djupet! Nu får det räcka för idag, min enthusiasm är nedsatt och jag är trött.... Fortsättning följer~
